7 myter!

Hittade detta i Expressen. 7 myter om barnlöshet! Detta borde alla lära sig!

Myt 1: ”Det är lätt för de flesta kvinnor att bli gravida”
Det är visserligen sant att många kvinnor blir gravida utan problem, men ungefär var tionde par har problem med infertilitet. Vissa hälsofaktorer och faktorer såsom kvinnans ålder kan påverka kvinnans möjlighet att bli gravid. Till exempel så är chansen för en 30-årig kvinna att bli gravid ungefär 20 procent varje månad, medan chansen för en 40-årig kvinna endast är 5 procent. Men infertilitet kan drabba vilken kvinna som helst.

Myt 2: ”Män drabbas inte av infertilitet”
Många uppfattar infertilitet som ett problem som drabbar kvinnor, men inget kunde vara längre från sanningen. Faktum är att orsaken till ofrivillig barnlöshet är problem hos kvinnan i cirka 35 procent av fallen, problem hos mannen i cirka 35 procent av fallen, problem hos båda i cirka 20 procent av fallen och i 10 procent av fallen hittar man inte orsaken.
 

Myt 3: ”Infertilitet är ett psykiskt, inte ett fysiskt, problem”
Välmenande vänner och släktingar kan komma med kommentarer som att ”problemet sitter i ert huvud” eller ”om ni bara slutar att oroa er så ska ni se att ni blir gravida”, men det är naturligtvis inte sant. Infertilitet beror på fysiska orsaker. I de allra flesta fall hittar man minst en fysisk förklaring till infertiliteten. Att koppla av, stressa mindre eller åka på semester kan göra att ni mår bättre, men det löser inte problem med fertiliteten.

Myt 4: ”Par som försöker tillräckligt länge kommer att bli gravida”
Nya och allt effektivare fertilitetsbehandlingar och metoder har gjort att många ofrivilligt barnlösa par får barn. Men det är viktigt att komma ihåg att infertilitet är ett medicinskt problem som i vissa fall inte går att behandla.

Myt 5: ”När ett par adopterar ett barn brukar kvinnan bli gravid”
Det här påståendet är inte bara smärtsamt för ofrivilligt barnlösa par att höra, det är inte heller sant. Amerikansk statistik visar att det endast är fem procent av de par som adopterar som senare blir gravida. Det är lika många som blir gravida utan att adoptera och utan någon form av behandling.
 

Myt 6: ”Många kvinnor blir lämnade om de är infertila”
Som nämnts tidigare är infertilitet ett problem som drabbar lika många män som kvinnor. Många par upplever vägen från barnlöshetsutredning till eventuell behandling oerhört påfrestande, men de flesta tar sig igenom den tunga perioden tillsammans. Ofta upplever man att man kommer varandra närmare och att relationen blir ännu starkare.

Myt 7: ”Ofrivilligt barnlösa par blir aldrig lyckliga”
Att inte få drömmen om att bli förälder uppfylld kan göra människor ledsna, sorgsna, arga och förtvivlade. Många känner sig också misslyckade. Det är naturligt att känna starka känslor, men de flesta klarar sig igenom en sådan livskris och går så småningom vidare. För vissa par betyder det att de släpper drömmen om att få barn. Andra börjar titta på adoption som ett alternativ. Oavsett vilken väg man väljer så upptäcker de flesta att det finns ett liv bortom barnlösheten.

En januaridag!

Kramper i magen, det som kommer en gång i månaden har kommit. Rycker på axlarna, vad ska jag göra? Den går vid min sida lika troget varje månad, den viker inte från min sida.

Jag vet inte hur vi ska gå vidare. Orkar jag (vi) gå igenom en IVF behandling till? Det vette fan! Orkar jag leva ett liv utan barn? Nej! Kanske blir det så det kommer sluta…jag vet inte.

Frustrerande

Jag skriver inte här lika ofta längre, kanske är det för att det blir samma varje gång. Bara en massa ältande. Kanske behöver jag älta, jag vet inte, är bara trött på det. De få som har läst min blogg finns nog inte kvar längre.

Det är så oerhört frustrerande när min kropp på alla sätt visar att den är redo för ett barn. Jag känner så väl när jag har ägglossning, känner och ser det. Känner oftast vilken sida ägget släpper från också. Min kropp är ju redo, den vill, jag vill men varför går det inte då? Jag tror att det är mina ägg det är fel på, att de har för hårt skal, eller att de är i för dålig kvalité, att de inte vill dela på sig som de ska. För äggen finns, och jag känner ju det. Fuck! Fast det har ju inte konstaterats, sånt kollar de inte upp vid en utredning. Jo, att ägg finns och att jag har ägglossning har konstaterats många gånger men det kollar aldrig i vilken kvalité de är i. Vad är det annars. Är det bara så jävligt att allt är i tip top men det funkar bara inte? Kan det verkligen vara så?

Fuck, fuck, fuck!

Jag önskar

Julen närmar sig och jag önskar mig mest av allt att tomten kommer med ett frö som han planterar inom mig, så att jag får kissa på en sticka och för första gången få +. Det är min största önskan just nu!

Är det verkligen så?

Nåt som gör mig så ledsen och rädd är när folk som har barn säger att livet innan barn inte var någonting värt, att det inte fanns nån mening, att livet började när de fick barn. Är det verkligen så? Är det så jävligt att livet inte har nån mening om man inte får barn? Blir oerhört rädd för det. Går jag omkring mitt i livet och egentligen är det helt meningslöst? Kan jag inte få ett värdigt betydelsefullt liv om jag aldrig får barn? De som inte kan få barn, eller de som väljer bort barn, ha de inget liv? Det kan göra mig så arg också, en vrede och sorg. Vad har de för rätt att påstå att livet börjar efter barn…nu gråter jag. Jag gråter för att det äter upp mig, rädslan och vanmakten. Gråter för att jag också vill ha ett meningsfullt liv…för jag har väl inget????

Små röda skor

Igår hämtade jag ut ett paket med små röda skor. En present till en väns dotter. Jag packade upp skorna från kartongen och det högg till i hjärtat. Det var så svårt att se de där små, det var så svårt att inse att de inte var till vårt barn. Kanske att vi aldrig får köpa små röda skor till vårt barn. Det var så svårt att se de där skorna att jag var tvungen att gömma dom i ett skåp. Jag ville gråta men gjorde det inte. Jag gömde skorna och fortsatte med disken. Det var ingen bra dag för röda små skor.

Det slog mig just att idag är det precis ett år sedan äggen plockades ur mig, ett år sedan.

Vaknade upp

Jag är mycket dålig på att uppdatera här. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det för att jag helst inte vill ge vår barnlöshet alltför mycket uppmärksamhet just nu.

Men igår pratade jag och sambon, 2 timmar om allt som känns jobbigt för mig och alla missförstånd som har varit mellan oss. Jag vaknade upp och blev lite klokare och en aningens lättare i hjärtat. Han säger så ofantligt kloka saker min älskling, saker som är oerhört svåra att berätta om då jag inte kan formulera mig som han gör. Allt är bara så självklart när orden kommer ur hans mun. Så klok och självklar. Jag grät…som vanligt. Då sa han bara att du behöver nog rena dig inifrån. Ja, vad säger man…jag…han vet ju precis allt ;-) Han får mig på fötter alltid. Han sa nåt som fått mig att tänka till extra. Även fast jag (vi) är ledsna så måste vi försöka ta dagen för vad den är, en bra dag då vi ler och mår bra. Vi måste det, trots sorgen och längtan efter ett barn. För den dagen vi får barn (för det vet han att vi får) så kan vi ju inte se tillbaka en massa år och bara minnas sorg och tårar och ledsamhet. Vi måste minnas denna tid med glädje också annars förlorar vi en massa år till vad? Vi är ledsna, ja men vi måste leva ändå. Så oerhört svårt det är men han har så rätt…som vanligt!

Länge sen jag skrev…

…anledningen till det är nog att jag inte vill skriva om det, att jag helst bara vill glömma. Jag är ganska bra att skjuta undan känslorna. Jag orkar bara inte, de finns ju där ändå hela tiden och pockar på mig och vill ha min uppmärksamhet.

Det äter upp min inifrån, stora tuggor och snart är jag slut. Vet inte längre, är bara så jäkla ensam, lämnad ensam kvar.

Inget nytt under solen.

Dagarna går, jag tränar, gör mina vardagliga saker, handlar mat, skrattar, grubblar. Allt flyter på som det alltid har gjort men det händer ingenting…ingenting.

Den känslan att behöva känna den sorgen hela tiden är outhärdlig egentligen. När gråten är påväg och jag inte orkar gråta, när jag skuter tillbakar rädslan, när jag förtränger allt. När jag klandrar mig själv. När det där lilla lilla hoppet kommer och dränks sedan i verkligheten. När verkligheten sköljer över mig och skrattar och pekar på mig…då orkar jag inte mer…

I natt jag drömde…

I natt drömde jag att jag tog ett graviditetstest och det var positivt. På morgonen när jag steg upp så kom mensen…

« Äldre inlägg