Julen närmar sig och jag önskar mig mest av allt att tomten kommer med ett frö som han planterar inom mig, så att jag får kissa på en sticka och för första gången få +. Det är min största önskan just nu!
Nåt som gör mig så ledsen och rädd är när folk som har barn säger att livet innan barn inte var någonting värt, att det inte fanns nån mening, att livet började när de fick barn. Är det verkligen så? Är det så jävligt att livet inte har nån mening om man inte får barn? Blir oerhört rädd för det. Går jag omkring mitt i livet och egentligen är det helt meningslöst? Kan jag inte få ett värdigt betydelsefullt liv om jag aldrig får barn? De som inte kan få barn, eller de som väljer bort barn, ha de inget liv? Det kan göra mig så arg också, en vrede och sorg. Vad har de för rätt att påstå att livet börjar efter barn…nu gråter jag. Jag gråter för att det äter upp mig, rädslan och vanmakten. Gråter för att jag också vill ha ett meningsfullt liv…för jag har väl inget????
Igår hämtade jag ut ett paket med små röda skor. En present till en väns dotter. Jag packade upp skorna från kartongen och det högg till i hjärtat. Det var så svårt att se de där små, det var så svårt att inse att de inte var till vårt barn. Kanske att vi aldrig får köpa små röda skor till vårt barn. Det var så svårt att se de där skorna att jag var tvungen att gömma dom i ett skåp. Jag ville gråta men gjorde det inte. Jag gömde skorna och fortsatte med disken. Det var ingen bra dag för röda små skor.
Det slog mig just att idag är det precis ett år sedan äggen plockades ur mig, ett år sedan.
Jag är mycket dålig på att uppdatera här. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det för att jag helst inte vill ge vår barnlöshet alltför mycket uppmärksamhet just nu.
Men igår pratade jag och sambon, 2 timmar om allt som känns jobbigt för mig och alla missförstånd som har varit mellan oss. Jag vaknade upp och blev lite klokare och en aningens lättare i hjärtat. Han säger så ofantligt kloka saker min älskling, saker som är oerhört svåra att berätta om då jag inte kan formulera mig som han gör. Allt är bara så självklart när orden kommer ur hans mun. Så klok och självklar. Jag grät…som vanligt. Då sa han bara att du behöver nog rena dig inifrån. Ja, vad säger man…jag…han vet ju precis allt 
Han får mig på fötter alltid. Han sa nåt som fått mig att tänka till extra. Även fast jag (vi) är ledsna så måste vi försöka ta dagen för vad den är, en bra dag då vi ler och mår bra. Vi måste det, trots sorgen och längtan efter ett barn. För den dagen vi får barn (för det vet han att vi får) så kan vi ju inte se tillbaka en massa år och bara minnas sorg och tårar och ledsamhet. Vi måste minnas denna tid med glädje också annars förlorar vi en massa år till vad? Vi är ledsna, ja men vi måste leva ändå. Så oerhört svårt det är men han har så rätt…som vanligt!
…anledningen till det är nog att jag inte vill skriva om det, att jag helst bara vill glömma. Jag är ganska bra att skjuta undan känslorna. Jag orkar bara inte, de finns ju där ändå hela tiden och pockar på mig och vill ha min uppmärksamhet.
Det äter upp min inifrån, stora tuggor och snart är jag slut. Vet inte längre, är bara så jäkla ensam, lämnad ensam kvar.
Dagarna går, jag tränar, gör mina vardagliga saker, handlar mat, skrattar, grubblar. Allt flyter på som det alltid har gjort men det händer ingenting…ingenting.
Den känslan att behöva känna den sorgen hela tiden är outhärdlig egentligen. När gråten är påväg och jag inte orkar gråta, när jag skuter tillbakar rädslan, när jag förtränger allt. När jag klandrar mig själv. När det där lilla lilla hoppet kommer och dränks sedan i verkligheten. När verkligheten sköljer över mig och skrattar och pekar på mig…då orkar jag inte mer…
I natt drömde jag att jag tog ett graviditetstest och det var positivt. På morgonen när jag steg upp så kom mensen…
Igår kom tidningen och min krönika var med. Inte fått så många reaktioner på FL, inga faktiskt. Några vänner har kommenterat att de tycker att det var bra skrivet och berörande. Det är svårt i verkliga livet förklara hur jobbigt det är. Jag kan säga att det suger och är skit jobbigt men jag kan ju inte bryta ihop och storböla och gå på knäna. Så jag tror nog inte nån i min närhet faktiskt vet hur jobbigt jag tycket att det är. Jag är ju också alltid den som säger att det ordnar sig. Det tror jag ju oftast också, är väl en bra egenskap jag har. Det gör hur som helst att det inte låter så farligt som jag faktiskt tycker att det är. Sen har jag svårt att prata alltför seriöst om det för då börjar jag bara gråta och det vill jag inte. Så att skriva om det ger mig mer uttryck, dock låter det ofta väldigt dramatiskt Dessutom vidhåller jag att det är oerhört viktigt att det skrivs och pratas mer om barnlöshet, det är så många drabbade och så många okunniga. Jag klandrar inte någon då jag själv inte visste nånting om det i början av våra försök. Jag har blivit klokare, ödmjukare, tacksammare…det är minsann inte så illa det heller!
Jag TROR att min krönika ska vara med i nya numret av tidningen Familjeliv.se. Känns roligt men samtidigt lite jobbigt. Man ska inte skämmas, det förespråkar jag jämt men ändå…kanske är jag mest rädd för att folk inte ska tycka att det är bra skrivet. Fast för mig är innehållet viktigast, inte gramatik och sån skit Jag TROR tidningen kommer på fredag.
