Vår väg till ett barn (och andra tankar)

Jag förstår att ni som läser det jag skriver tror jag går omkring och mår asdålig hela tiden, alla dagar, men så är inte fallet. Oftast när jag mår som sämst skriver jag av mig här och då låter det som att jag alltid mår dåligt. Ja, det är klart att jag varje dag tänker på detta, att det river i mig varje dag. Att sorgen alltid finns men jag har många glada dagar och stunder. Allt genomsyras inte av sorg och elende.

Faktum kvarstår att jag inte är en mamma, jag är inte ens i närheten att få bli det. I 8 år har vi försökt och hoppet finns liksom inte kvar.

Det värsta är när alla runt mig blir gravida, och inte alltför sällan kommer alla på en gång och det är då det känns som värst. Då hugger det i mig. Jag grattar och är så glad och missförstå mig inte, jag är glad för andras skull, jag är inte missunsam, men att hålla isär känslorna är oerhört svårt. Jag är så ofantligt ledsen för vår skull och det är svårt att tackla när andra har den där bebislyckan. De blir gravida och så gott som alla utan att direkt behövt kämpa arslet av sig. De har givetvis lika stor rätt att vara lyckliga över sin graviditet, inget snack om den saken.

Ville bara försöka förklara mig lite, även om jag inte alls egentligen behöver det. Vill bara att andra ska veta…vad?…jag vet inte ens det. Ingen ska behöva tycka synd om mig, inga ska tycka synd om mig men det vore på nåt sätt skönt om de i min närhet som blir med barn förstår hur ont det gör mitt i deras lycka. Det skulle kännas lite lättare då, tror jag. Fast det ska givetvis inte ta hänsyn till mina känslor, det fattar till och med jag…fast det hade varit mycket lättare då.

Otroligt länge sedan jag skrev här och ärligt funderar jag på att ta bort bloggen, då jag aldrig skriver här längre.

Varför skriver jag då inte längre, jo…antagligen för att det inte händer ett skit här. Det händer verkligen ingenting och åren går. Jag ignorerar mina känslor och slår bort dom så fort de kommer för nära. När hjärtat vill sluta slå och paniken griper tag i mig och hackar sönder mig i småbitar. Jag orkar inte tänka på det, jag orkar inte vara i detta längre. Snart är jag 40 och då är det försent, kanske lika bra det, då kanske jag släpper det här, eller så dör jag av sorg. Tänk att aldrig få bli mamma, det kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro, den tanken fanns inte ens, för den är absurd och nu lever jag i det absurda. Tack för det livet!!!

Just idag så känns det mycket tungt. Just idag är jag väldigt ensam, ensam kvar av alla mina vänner. Alla har barn utom jag. Jag orkar inte, jag gör verkligen inte det….

Idag vill jag gratulera en tapper och modig tjej som i morse testade plus efter sitt femte ivf. Antingen finns det en eller två i hennes mage 5 försök, det är mycket det. Det ger mig hopp, hopp till mig att lyckas på våra 3 nya  försök om vi nu kör igång igen.

 Nog för att det var dyrt förut med ett trepack, men nu är priserna höjts. Tack för det liksom. Inte nog med att vi bara får ett gratis försök häruppe utan priserna ska givetvis höjas också som lite extra plåster på våra sargade hjärtan. Tack som fan! Nå, blir det ett barn av de som är det ju värt det men om inte så står vi där med en massa som ska betalas tillbaka…utan barn.

Vi har inte pratat om det ännu men jag börjar mer och mer känna att vi kanske skulle ta och försöka IVF igen. Jag kan nog inte gå vidare utan att veta att jag försökt allt, fler ivf försök. Trots att de är så jobbiga att jag får ångest över det. Kanske i början på nästa år, kanske. Ska prata med min älskling om det och se hur vi får ihop pengar till ett 3 pack. Köper vi ett 3 pack och måste göra alla behandlingar så har vi gjort 4 allt som allt. Funkar det inte efter 4 så får det nog vara. Vet inte ens hur jag ska orka gå igenom 3 behandlingar till. Men vi kanske bara behöver göra ett till, vem vet.

Till hösten blir det 2 år sedan jag gjorde behandlingen, vår första och jag har verkligen känt att jag inte orkar en till. Nu börjar känslan om att jag kanske orkar komma tillbaka. Behövde bara tid. Känner mig starkare nu på nåt sätt men rädslan för att misslyckas igen är så överväldigande så jag skjuter den känslan ifrån mig.

Börjar vi i början på nästa år så är jag fortfarande 35 och hinner nog klart de andra behandlingarna (om det behövs) under mitt 36 år. Jag är inte purung längre och det stressar nog mest av allt. Tror man får vara högst 38 år där jag gör min IVF, om jag inte minns helt fel. Men chanserna minskar drastiskt med åldern också.

Mitt liv slutar väl med att jag har en massa hundar och katter istället för barn…håhåjaja

Jag sörjer. Jag sörjer en jävla massa. Jag sörjer 7 år av smärta och sorg, att jag nog aldrig får bli mamma. Jag sörjer att jag förlorat det jag tog för givet förut. Att det var självklart att jag skulle ha barn. Så tänker nog alla. ”Jag ska ha minst 2 barn”. Att det slutar med 0 barn är ju inget nån tänker. Jag sörjer att jag är så ensam och har så gigantiskt mycket sorg i mitt hjärta. Kan jag bli riktigt lycklig? Jag är så jävla rädd och så jävla förbannad!

Hittade detta i Expressen. 7 myter om barnlöshet! Detta borde alla lära sig!

Myt 1: ”Det är lätt för de flesta kvinnor att bli gravida”
Det är visserligen sant att många kvinnor blir gravida utan problem, men ungefär var tionde par har problem med infertilitet. Vissa hälsofaktorer och faktorer såsom kvinnans ålder kan påverka kvinnans möjlighet att bli gravid. Till exempel så är chansen för en 30-årig kvinna att bli gravid ungefär 20 procent varje månad, medan chansen för en 40-årig kvinna endast är 5 procent. Men infertilitet kan drabba vilken kvinna som helst.

Myt 2: ”Män drabbas inte av infertilitet”
Många uppfattar infertilitet som ett problem som drabbar kvinnor, men inget kunde vara längre från sanningen. Faktum är att orsaken till ofrivillig barnlöshet är problem hos kvinnan i cirka 35 procent av fallen, problem hos mannen i cirka 35 procent av fallen, problem hos båda i cirka 20 procent av fallen och i 10 procent av fallen hittar man inte orsaken.
 

Myt 3: ”Infertilitet är ett psykiskt, inte ett fysiskt, problem”
Välmenande vänner och släktingar kan komma med kommentarer som att ”problemet sitter i ert huvud” eller ”om ni bara slutar att oroa er så ska ni se att ni blir gravida”, men det är naturligtvis inte sant. Infertilitet beror på fysiska orsaker. I de allra flesta fall hittar man minst en fysisk förklaring till infertiliteten. Att koppla av, stressa mindre eller åka på semester kan göra att ni mår bättre, men det löser inte problem med fertiliteten.

Myt 4: ”Par som försöker tillräckligt länge kommer att bli gravida”
Nya och allt effektivare fertilitetsbehandlingar och metoder har gjort att många ofrivilligt barnlösa par får barn. Men det är viktigt att komma ihåg att infertilitet är ett medicinskt problem som i vissa fall inte går att behandla.

Myt 5: ”När ett par adopterar ett barn brukar kvinnan bli gravid”
Det här påståendet är inte bara smärtsamt för ofrivilligt barnlösa par att höra, det är inte heller sant. Amerikansk statistik visar att det endast är fem procent av de par som adopterar som senare blir gravida. Det är lika många som blir gravida utan att adoptera och utan någon form av behandling.
 

Myt 6: ”Många kvinnor blir lämnade om de är infertila”
Som nämnts tidigare är infertilitet ett problem som drabbar lika många män som kvinnor. Många par upplever vägen från barnlöshetsutredning till eventuell behandling oerhört påfrestande, men de flesta tar sig igenom den tunga perioden tillsammans. Ofta upplever man att man kommer varandra närmare och att relationen blir ännu starkare.

Myt 7: ”Ofrivilligt barnlösa par blir aldrig lyckliga”
Att inte få drömmen om att bli förälder uppfylld kan göra människor ledsna, sorgsna, arga och förtvivlade. Många känner sig också misslyckade. Det är naturligt att känna starka känslor, men de flesta klarar sig igenom en sådan livskris och går så småningom vidare. För vissa par betyder det att de släpper drömmen om att få barn. Andra börjar titta på adoption som ett alternativ. Oavsett vilken väg man väljer så upptäcker de flesta att det finns ett liv bortom barnlösheten.

Kramper i magen, det som kommer en gång i månaden har kommit. Rycker på axlarna, vad ska jag göra? Den går vid min sida lika troget varje månad, den viker inte från min sida.

Jag vet inte hur vi ska gå vidare. Orkar jag (vi) gå igenom en IVF behandling till? Det vette fan! Orkar jag leva ett liv utan barn? Nej! Kanske blir det så det kommer sluta…jag vet inte.

Jag skriver inte här lika ofta längre, kanske är det för att det blir samma varje gång. Bara en massa ältande. Kanske behöver jag älta, jag vet inte, är bara trött på det. De få som har läst min blogg finns nog inte kvar längre.

Det är så oerhört frustrerande när min kropp på alla sätt visar att den är redo för ett barn. Jag känner så väl när jag har ägglossning, känner och ser det. Känner oftast vilken sida ägget släpper från också. Min kropp är ju redo, den vill, jag vill men varför går det inte då? Jag tror att det är mina ägg det är fel på, att de har för hårt skal, eller att de är i för dålig kvalité, att de inte vill dela på sig som de ska. För äggen finns, och jag känner ju det. Fuck! Fast det har ju inte konstaterats, sånt kollar de inte upp vid en utredning. Jo, att ägg finns och att jag har ägglossning har konstaterats många gånger men det kollar aldrig i vilken kvalité de är i. Vad är det annars. Är det bara så jävligt att allt är i tip top men det funkar bara inte? Kan det verkligen vara så?

Fuck, fuck, fuck!

Julen närmar sig och jag önskar mig mest av allt att tomten kommer med ett frö som han planterar inom mig, så att jag får kissa på en sticka och för första gången få +. Det är min största önskan just nu!